Turid CD häfte

En höstkväll 1968 gick jag in på en ytterst tillfällig källarklubb nära tunnelbanan i Gamla Stan.

På scenen satt hon och sjöng med en obeskrivlig sopran, som en tunn tråd av guld, och ett tassande, harmonirikt gitarrspel. Hennes oerhörda stillhet och koncentration hypnotiserade alla besläktade själar – och jag var en av dem.

Under de följande åren kom det ibland att ställas monumentala krav på den koncentrationen, eftersom de miljöer vi kom att framträda i oftast var ganska kaotiska, inte minst inom den progressiva musikrörelse som vi skulle stå med ena benet i – för vi tillhörde den aldrig helt. Det var alldeles för tufft att som ensam vissångare hävda sig som pausfågel medan ibland påtända rockmusiker kopplade in tjutande gitarrförstärkare och placerade trummikrofoner.

Redan 1966 hade Turid vunnit Sveriges Radios Vismästerskap – men den tidens vismiljö var å andra sidan alltför politiskt trångsynt (läs: undvikande) för en artist med hennes engagemang och vetgirighet. Och en kulturradikal rörelse som bättre passade henne (och mig) höll på att växa fram. I november 1969 uppträdde vi var för sig på Liljevalchs i likhet med flera av de musikgrupper som skulle bli proggens pionjärer, och så sjöng vi båda på de första Gärdetfesterna. Turid var den som först fångade skivbolaget Silence intresse – den kontakten hade knutits redan året innan.

Ett faktum som kommit bort i historieskrivningen är, att vad musikrörelsens skivbolag erbjöd oss var helt enkelt att, med eller utan politiska inslag, forma vår egen musik. Men deras intresse för vad vi gjorde kunde i motsvarande grad vara ganska förstrött. Turid var1969 och -70 föremål för ett ärligt och djupt intresse från Metronomes sida – men också för en uttalad målsättning att ”forma” henne. Efter mycket vånda valde hon till slut Silence för sin första lp, Vittras Visor som till största delen var på engelska.

Under tidigt 70-tal var vägen kantad av politiska vägval, som tog sig olika former och ibland hade oförutsebara konsekvenser. Hösten 1972 fick Turid ett erbjudande om kontrakt med ett engelskt skivbolag, vilket skulle gett henne en möjlighet att fortsätta med sin engelskspråkiga repertoar parallellt med den svenska – vi reste till London men i det avgörande ögonblicket tackade hon renlärigt nej på grund av en eventuell risk att hamna i en multinationell bolagskarusell.
Istället turnerade hon Sverige runt i nästan 4 år sjungande som en andra fiolstämma, med Kebnekajse.

På turné med Frikyrkliga Studieförbundet hösten 1973 och våren 1974 predikade Turid socialism och gjorde en viss skandal genom att sjunga bl a Flamma Stolt och en traditionell men skabrös folkvisa. Parallellt tvivlade hon hela tiden på verksamheten. Som hon skrev i ett brev: ”Ibland undrar jag på om det inte vore bättre att arbeta på olika ställen istället och sjunga för sina jobbarkompisar när tillfälle gavs – som en bland dem och därmed tillfullo mer värd att lyssna på.”

Under 70-talet breddade hon sitt uttrycksregister på ett sätt som få sångare/sångdiktare gjort ens över decennier – en utveckling som jag följde på nära håll, inte minst under våra gemensamma turnéer med Lena Ekman 1975-77. Det sena 60-talets politiska världstillvändhet integrerades i hennes utgjutelser. Hon fick även den mer dogmatiska vänsterns välsignelse för en tid. SKPs Rödluvan skrev när Tredje dagen kom 1975: ”Turid har kommit fram ur trollskogen och har nu hela världen som sitt arbetsfält.” Men det rörde sig inte bara om världspolitik. När man lyssnar på skivorna hör man en modig ung kvinna med personligt tilltal och med ärligheten som hundraprocentig riktlinje. Typisk för 70-talet var en egendomlig umgängesform som ibland gränsade till terror, en sorts ömsesidig amatörpsykoanalys vänner emellan – men hos Turid bar den frukt i ömsinta uppgörelser som ”Stjärnor och änglar”, och i kärleksfullt kompromisslösa uppgörelser med föräldrarna, som under hennes uppväxt musicerat om nätterna, med tvivelaktiga konsekvenser för dotterns skolresultat men lyckosamma jazzharmoniska inflytanden – Sixten hade spelat trumpet under beredskapsswingens storhetstid och Marit hade spelat piano på Restaurang Grenadjären och i mellanakterna på Dramaten (där Turid för övrigt kom att medverka i ”Rune Kapsyl” 1990, efter några år på Stadsteatern och Lilla Klara).

Nästan överallt där jag sjunger frågar någon efter henne. De vill ha förklaringar till varför hon inte längre turnerar – och sådana finns väl: Det kan inte hjälpas – det underlättar för en artist att ha en viss fåfänga och exhibitionism. Turid har ingen alls. Hennes ambitioner ligger helt på poesins och musikens område – och det är en musik som är mer sammansatt än vad de flesta av oss övriga begrep den gången – hon komponerade sofistikerade melodier rotade i en rik harmonilära, men hon gav intryck av att helst göra det i avskildhet. Många gånger har jag tänkt att hon skulle säkert trivts utmärkt med att sitta bakom ett skynke och sjunga. Vilket inte hindrar att hon, när hon trivs med publiken och sig själv, kan vara spontant underhållande och avväpnande på ett sätt som mer drivhusproducerade artister aldrig kommer i närheten av. För Turid med all sin poesi har alltid stått mitt i verkligheten.

Jan Hammarlund
september 2003