I början av 70-talet fanns det ett program i P3, från Ungdomsredaktionen i Stockholm,, som hette Bandet Går. ”Programmet för dig med bandspelare.”
Som nutidens ”Demo”. Fast den tekniska utrustningen, ja, den va ju, så där.
Lågt tänkt. Bland alla hemmatrubadurer och folk som ville har vi i efterhand hittat Ulf Lundell, Joakim Thåström, Per Gessle och Roland Cedermark. Och då den här mystiska duon? Soloartisten? Oktetten?
Philemon Arthur & the Dung. Redan i radio märktes deras särart, mycket brus, och ljud som man inte var van vid. Några, Tåtte och jag, tyckte väl att det var det bästa som bjöds under den halvtimmen, andra lyssnade inte på Bandet Går överhuvudtaget.
1972 gav Silence ut en hel Lp med Philemon. Det blev ingen kioskvältare, de redan frälsta köpte, de andra visste knappt. Att den fanns.
Vilket kom i ljuset när det skulle delas ut Grammissar det året.
Årets populärartist: Cornelis Vreeswijk. Årets producent: Anders Burman.
Alla val var rätt, utom ett – Årets grupproduktion 1: Philemon Arthur & the Dung. Vilket väckte inte bara ett ramaskri, utan flera: ”Hur kan man”, ”Detta är ett hån mot oss riktiga musiker”.
Hur lät det då? Många har aldrig kommit längre än öppningsspåret på första Lpn, ”In kommer Gösta” ett monotont bluestema som tar om texten i evighet. ”In kommer Gösta, in kommer Gösta in kommer Gösta”, hela bluestolvan.
”Han hälsar, har ni kaffe”, och så vidare. En låt att få spel av. Och många har som sagt bara hört den, och det är den som är själva Philemons ”Final Countdown”. Så fel. Den är ju kul, två gånger, men det är de andra låtarna som är på riktigt. En platta som jag faktiskt på fullt allvar har spelat, och ofta. Kan sjunga med på ”Subjekt och predikat”, ”Om ni tycker att jag undviker er”, ”Ingenting i din hjärna”, alla låtarna på första Lpn.
Och så samtidigt detta hemlighetsmakeri. Vilka är de? Många rykten och väldigt bestämda uttalanden har jag hört under åren, ”två bröder från Skåne, det måste vara…”. Mikael och Thomas Wiehe har väl fått flest röster, och goda maskhållare som de är så säger de vare sig bu eller bä. Thomas Wiehe spelar på klassiska Bullerbyn i Stockholm, och suset som uppstår i publiken när han sjunger ”Du är min enda vän”. ”Det är han, absolut.”
En LP som upprörde de som skulle uppröras, och starkt bidragande till att Grammisgalan inställdes ända fram till 1987. Under åren på Sveriges Radio har jag vid ojämna tillfällen spelat Philemon, och säkert som ett brev på posten kom det alltid brev på posten som undrade: ”Vad var det där?” ”Går det att få tag på”. Och när vi satt och stretade med radioserien ”Livet är en fest”, den svenska rockens historia, så kunde man ju tro att folk skulle höra av sig mest om ABBA, Lundell, Roxette eller Ebba Grön. Icke så. Flest brev, vykort telefonsamtal och framförallt e-post kom om den skånska duon. ”Vad var det där?” ”Går det att få tag på?”
Under åren har det varit glest med livstecken, konservburkskassetten ”Skisser över 1914 års badmössor” kom 1987, samlings Cdn ”Musikens historia del 1 & 2” 1992. Och nu då, ”The Very Pest of Philemon Arthur & the Dung”. Säkert nödvändigt och helt omistligt.
Ska lyssna så fort jag hunnit köpa skivan.
Stefan Wermelin
P3. Sveriges Radio
