På sätt och vis startade det hela med att den amerikanske kompositören och improvisationsmusikern Terry Riley besökte Sverige våren 1967.
Tillsammans med en grupp studenter vis Kungliga Musikakademin uppförde Riley sin minimalistiska klassiker ”In C” som han komponerat 1964. Ett nytt stycke som han kallade ”Olsson III”, blev även skapat i samarbete med eleverna vi Nacka Musikskola. (Detta hypnotiska stycke blev slutligen släppt av Californiska Organ of Corty ettiketten.)
De repetitiva teknikerna och den öppna estetiken i Rileys musik kom att få en betydande effekt på en del av de musiker som spelade med i ”In C” uppförandet, bland dem den unge kompositören Bo Anders Persson.
Åren innan Rileys besök, 1966, hade Persson börjat sina studier vid Musikakademin för kompositören och trombonisten Jan Bark, medan han fortfarande skrev musik för och spelade på Pistolteatern. Men han kände sig aldrig hemmastadd i den stela akademiska atmosfären med sitt hög-modernistiska perspektiv och sin betoning på de tekniska och teoretiska kunskaperna. Den öppenhet han sökte gick inte att finna där.
Nej, akademien var inte precis platsen där man fick utlopp för lusten att utforska den nya experimentella konsten som förenade fria jazzimprovisationer med den psykedeliska kulturen och samhörigheten mellan stadens zenaktiga tomhet och naturens ljud med elektroniska trollkonster och politisk medvetenhet.
Tidigt på sextiotalet hade Bo Anders Persson fått en vision av en ny sorts kommunikativ musik när han besökte en traditionell onsdagsdans i Hjortnäs vid Siljan i Dalarna.
Skulle det vara möjligt att skapa en mer samtida sorts rytmisk musik som kunde spela samma roll som folkmusiken, en musik som var både sensuell och transcendental?
1967 kom svaret. Den hypnotiska karusellkänslan i Terry Rileys evighetsmusik + den ruffa karusellkänslan i Rolling Stones riff = ett nytt alchemistiskt bröllop.
De fria improvisationer som ägde rum i Akademins källare var ett högst kollektivt experiment och förde samman musiker som basisten Torbjörn Abelli och cellisten Arne Ericson, båda studenter vid Akademin. Sedan kom poeten, radiojournalisten och saxofonisten Thomas Tidholm med och lite senare trummisen Thomas Mera Gartz, tidigare medlem i den psykedeliska gruppen Mecki Mark Men.
Och så var Pärson Sound bildat och de började spela inför publik sommaren 1967.
Året därpå bytte de namn till International Harvester, taget efter ett amerikanskt bolag som tillverkade jordbruksmaskiner, truckar och ambulanser. Rent metaforiskt var det ett spännande och störande namn för en musikgrupp. Det betydde död. Död ät den västerländska civilisationen. Död åt alla sorters gränser.
Det förvånande med de två officiella inspelningarna med gruppen, Sov Gott Rose-Marie (inspelad hösten 1968) och Hemåt (från 1969) samt arkivinspelningarna från tiden då de fortfarande hetta Pärson Sound (nyligen släppt på Till Indien/Subliminal Records) är den totala friheten i musiken.
”Cause something is happening here, but you don’t know what it is”
Det öppna samhället i den svenska 60-tals versionen: ett stängt, färdigt och tekniskt rent liv öppnar upp för nya sätt att förstå världen. Och i Pärson Sound/International Harvester/Harvester hittar den här utvecklingen en spontan och överraskande spegel som gör att musiken än idag, mer än 30 år senare, fortfarande känns relevant.
Inte bara för att skivorna är oförskämt dyra i andrahands butiker idag, utan snarare för att en större publik idag kan förstå och ta till sig deras sätt att presentera och strukturera musik. Kanske mest tack vare utvecklingen inom den experimentella technomusiken under 90-talet med sina många variationer av olika dub och repetitiva tekniker – en lång låt är inte lång i samma betydelse längre.
På det viset är Pärson Sound/Internatinal Harvester/Harvester ett prefekt exempel på de teorier som presenteras i David Toops bok ”Ocean of sound – Aether talk, ambient sound and imaginary worlds” (Serpant’s Tail, London 1995). De viktigaste idéerna inom musiken tar lång tid att utveckla, de färdas långa vägar, under vatten och genom den elektroniska luften, och det som en gång ansågs otroligt och esoteriskt kan efter år eller t o m decennier visa sig vara extremt inflytelserikt.
I slutet av femtiotalet möttes Terry Riley och Le Monte Young i Kalifornien och började experimentera med långa signaturer, såsom i Le Montes stycke Composition 1960 nr 7, med ett partitur bestående av att två heltoner bildar en femte och instruktionen – ”att hållas väldigt länge”.
Inspirationen till denna transcendentala tendens kom från olika traditionella källor, från västkust jazz (både le Monte Young och Terry Riley spelade saxofon), från Anton Weberns disciplinerade tystnader och koncentrerade tolvtons strukturer och från indisk musik.
När den här hypnotiska musiken färdades över Atlanten och landade på Sveriges kust med 60-talets blandekonomi, förändrades den och fann en ny form – ackorden skulle hållas väldigt länge.
Precis som de gjordes på koncerten som öppnade Andy Warholutställningen ”Screens, Films, Boxes, Clouds” på Moderna Museet i Stockholm i februari 1968 eller på de festiviteter som omgav föreställningen The International Good Luck Show på Pistolteatern i Stockholm måndagskvällar hösten 1968. En föreställning med sketcher och improviserade politiska tal ackompanjerade av tung dronaktig rockmusik och 8mm filmer som visade olika situationistiska aktiviteter i Stockholms city. En av dem visade en av medlemmarna utklädd till en apa som delade ut leksaker i stället för röstsedlar vid valet 1968.
Sov Gott Rose-Marie
Ett av spåren på Sov Gott Rose-Marie är inspelat på Good Luck Show, den elva minuter långa I Mourn You, skriven av Thomas Tidholm och Bo Anders Persson. Det är ett bra exempel på vad som hände med de repetitiva strukturerna i Rileys musik när de förenades med de fritt rullande rytmerna hos Thomas Mera Gartzs trummor och Torbjörn Abellis bas (en enhet lika organisk som Jamaicas mästare Sly & Robbie), och Bo Anders Perssons slingrande gitarr, Thomas Tidholms saxofon, Arne Ericsons cello och ibland Urban Ymans fiol.
Atmosfären är både utopisk och dystopisk (undergångsutopi). Sörjandet i låten är inte bara en romantisk pose, det är en reflexion över de krafter som hotar att döda allt levande på jorden.
En av inspirationskällorna till denna tidiga miljömedvetenhet, som avspeglas tydligt på de flesta av albumets spår, kom från pionjären Georg Borgström, ekologie filosof och forskare inom matindustrin.
Frasen som upprepas om och om igen på första sidan; Klockan är mycket nu, kommer från en av Borgströms böcker. I ett av sina bandstycken, Proteinimperialism från våren 1967, hade Bo Anders använt ett tal av Borgström och ändrat hans röst genom att manipulera med banden tills den fick fler och fler hypnotiska övertoner. Detta stycke släpptes på skiva 1970 av den prestigefyllda tyska ettiketten för samtida musik Wergo, tillsammans med ett stycke av Folke Rabe som hette Va??
Sov Gott Rose-Marie börjar med det starkaste uttalandet: den latinska dödshymnen Dies Irae, spelad som om den vore ett medeltida hårdrockstema. Smärta. Sorg. Förtvivlan. Inte alls lik den idylliska synen på 60-talets popkultur som kommit att prägla historieskrivningen. En kaosets och omvälvningarnas musik, för det mesta spelad i de långsammaste rytmer men ändå med en känsla av ständig förändring.
Det handlade också om politikernas och byggherrarnas nedmontering av Stockholm i mitten på 60-talet, som förvandlade hela innerstaden till en jättelik byggplats. Raserade hus, staden som försöker anpassa sig till de teknologiska idealen av glas och betong, en känsla av skövling och förödelse mitt i allt det utopiska drömmandet.
De elva låtarna på första sidan bildar ett fragmentariskt collage med atmosfärer som kan liknas vid dem i Godards filmer vid den tiden. Det är ett flöde och samspel mellan olika dokumentära ljud och ett sorts flytande sinnestillstånd; hårt rockande låtar, demonstrationer mot Vietnamkriget, fågelsång, ljud från en polisradio, psykedeliskt lugn, vaggvisor.
Thomas Tidholm hade arbetat som kulturreporter vid Sveriges Radio sedan 1966. I en del av sina egna program brukade han experimentera, tillsammans med några av medlemmarna i Pärson Sound, med att dokumentera stadens egna ljud, som en speciell gatukorsning vid Centralstationen, eller spela in sig själv sittande på en sten i samtal med några vänner om en plastpåse.
En av låtarna, skriven av Bo Anders Persson, heter The Runcorn Report On Western Progress. Det är en personlig kommentar till ett besök i Runcorn, en förort till Liverpool, som Persson gjorde 1959. Som slutpraktik på sina studier vid Tekniska Högskolan arbetade Persson som assistent vid en kraftstation i Runcorn under den osedvanligt varma sommaren 1959 när inget regn föll på tre månader. Himlen var gul på grund av alla luftföroreningar och solen kunde inte ses.
Ingen natur, ingen mänsklighet alls. Persson kände sig mer och mer instängd och började ifrågasätta hela det teknologiska perspektivet att förvandla hela världen till en sorts industriell krigszon.
Den mest spektakulära låten på skivan är kanske den avslutande How to Survive, skriven av Thomas Mera Gartz och Arne Ericson och inspelad live i Vita Bergsparken i Stockholm sommaren 1968. En långsam, akustisk känsla med trummorna och gitarrerna som blandas med ljuden från lekande barn och hundar som skäller (det är så medlemmarna kallar låten nuförtiden, de kallar den bara Hundarna i Parken). Musiken hittar en resonans i stadens ljud, med en inre stillhet mitt bland all trafik och husfasader.
Hemåt
När nästa skiva Hemåt skulle spelas in året därpå, på Kafé Marx i Stockholm – en lokal som ägdes av VPK –hade gruppens musik ändrats i en mer folkmusikalisk riktning. Det var särskilt när de fick höra vevlirespelaren Joel Jansson som de kom att ändra den estetiska inriktningen på musiken. Bo Anders hittade musiken i en bok med tillhörande skiva om vevliremusiken av den svenske musikforskaren Jan Ling.
Joel Jansson spelade på ett gammeldags sätt, med oregelbundna rytmförskjutningar och en stark betoning på dronljudet, och med absolut inga anpassningar till ett modernare sätt att behandla materialet.
Denna råhet och enkelhet kan man hitta på spår som Kuk Polska (en omdöpt melodi hämtad från Joel Jansson i ¾ dels rytm), och även på den traditionella sången Kristallen den fina. En pastoral och ömsint känsla, en längtan efter ett annat sätt att leva och andas, ett avståndstagande från stadens vedermödor och bekymmer.
Öppningsspåret är en låt av Thomas Tidholm När lingonen mognar. Det finns en viss naivitet i texten, som beskriver sommarens färger med ordkombinationer som grön och gredelin. En lastbil kör förbi. Låten blir till ett bleknat fotografi av en speciell sommardag, en känsla av förlorat liv som sedan genomsyrar hela skivan.
Den frodiga grönskan på skivomslaget, gjort av Thomas Gartz, är således bedrägligt på det viset.
Det tranceaktiga spelsättet på spår som Nepal Boogie och Och Solen Går Upp markerar något otillfredsställt, en sorts tomhet som är mystiskt mörk. Den psykedeliska drömmen har kommit till sitt slut.
Magnus Haglund
Är freelance journalist, baserad i Göteborg.
Pärson Sound/International Harvester/Harvester bytte namn ännu en gång. Denna gång till Träd, Gräs och Stenar. En del av medlemmarna flyttade ut på landet och försökte leva i harmoni med naturen, odlade sin egen mat och bodde i kollektiv.
Men det är en historia som får berättas en annan gång.
Träd, Gräs och Stenar spelar fortfarande.
