RF och jag har känt varandra sedan -68, då vi träffades hemma i Västra Frölunda. Vi lyssnade på allt; Perotinus himmelska körer från 1200-talet, Messiens tunga orkesterverk, Beefhearts ”Safe as milk”, med dom sjysta fasförskutningarna, King Crimson och deras ändlösa ackordföljder, De vackert akustiska Third Ear Band, Terry Rileys minimalism och framförallt det tidiga Pink Floyds psykedeliska musik. Ibland spelade vi våran ”dägadäng-musik”, tokiga rytmiska lekar på akustiska gitarrer och hysteriskt fnitter. Ibland satt vi bara och lyssnade på hur ljuden sakta försvann in i rymden. Ibland åkte vi in till stan och gick på Cue Club eller Avenyn 18. På fjärde våningen hade vi inrett en klubb som var ett tillhåll för alla seriösa flummare i stan. Där träffade vi Andreas och ibland Dennis. På Burgårdens gymnasium träffade RF Mikael, som spelade ihop med Sebastian och hur det nu kom sig började vi spela ihop allesammans. Vi satt i RFs lägenhet i Masthugget med gitarrer, fioler, sitar och tablas och improviserade.
Vår första offentliga spelning gjorde vi julen -69, på Hagahuset i Göteborg. Då kallade vi oss Innerst Inne. Mikaels då nio-åriga syster Isabella läste ur ”Det Artificiella Paradiset” av Baudelaire. Under våren -70 skaffade vi oss en replokal i Haga och kunde där sitta flera timmar i sträck och spela enkla upprepande melodifraser. ”Två timmar över två blå berg med en gök på vardera sidan, om timmarna…alltså”. Det var ett kollektivt skapande som jag tror var alldeles unikt. Vi lyssnade till varandra och lekte med toner. Vi kallade oss inte musiker, vi skapade musik ur känslor. Vi experimenterade med att plocka fram konstiga ljud ur instrumenten, började använda förstärkare och lekte med ekoeffekter. Det gick så långt att vi till och med drack te med eko. RF hade byggt ihop ett par tongeneratorer, psykedeliskt målade. Vi utökade hela tiden våra klangmöjligheter, med orglar, mungigor och pedaler. Dennis spelade då trummor i All These Blues och var, tyckte vi, helt grym. Han ville vara med och Älgarnas Trädgård var ett faktum. Från hösten -70 och fram till Gärdetspelningen -71, gjorde vi ett antal framträdanden i Hagahusets källare, inrett med stora väggmålningar av RF. De spelningarna var ett slags musikaliska installationer, där tonerna hämtades från bilder av Hieronymus Bosch-målningar. Vi var löjligt intresserade av den tidiga renässansens bilder, ju fler madonnor desto bättre, ungefär. Sebastian och jag åkte ner till Brügge och lekte munkliv. Jag skrev långa dikter om ”den medeltida galaxen”. Ja, herregud vad vi var unga och poetiska!
Så kom det sig att vi att vi åkte upp till Gärdetfesten -71 och spelade, iklädda medeltida kläder, otroligt långt hår och huvudet vända mot nya världar. Vi upptäckte att i Stockholm fanns en massa andra band som höll på med att utveckla ny musik, att det var en rörelse på gång. Inte nog med det. Silence ville ge ut en platta med oss. Det här var häftigt! Tänk er ett gäng experimentella 16-20-åringar som får göra en platta i en riktig studio. Nu skulle vi göra våran ”Sgt Pepper”. Det hörs ju så här efteråt att vi ville testa allt. Vi fick händerna på den första Moogmodulsynten som precis kommit till Sverige. Vi blandade den med medeltida instrument som zinkor och rebec, ljudeffekter, som kyrkklockor, fragment av både Bach och Beatles, och improviserade fram första plattan. Till saken hör ju att vi bodde och sov i studion och att Torbjörn som skötte spakarna arbetade dygnet runt. ”Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden”, som plattan kom att heta, blev grammisnominerad. En sak är synd, det var inte så här vi lät live. (En tröst är att den cd som kom -95 innehåller två extraspår med live-upptagningar som kanske ger en bild av hur det lät ”på riktigt”.)
Under de två följande åren turnerade vi runt på en massa olika festivaler och gjorde dessutom två skolturnéer i Rikskonserters regi. Vi spelade på en mängd olika ställen, från mörka källarhål, till muséer och slott. Bandet hade utökats med en ljusshow, som sköttes av ”The Spotlight Kids”. Vi hade egen landsvägsbuss. Nu hade vi en livecirkus som hette duga. Vi utvecklades naturligtvis på våra instrument, så när det var dags att börja spela in andra plattan -74, var musiken mycket mer arrangerad, elektrisk och tyngre. Det politiska klimatet hårdnade och polariseringen mellan oss och vissa av r-arna gjorde att vi blev ganska kasst behandlade, exempelvis av föreningen Spartacus som skulle stödja progressiv antikommersiell musik. Dom tyckte att vår målsättning ”att stärka publikens upplevelser” inte var tillräcklig för att vi skulle få inträde i föreningen. Det var många gliringar på stan. ”Många är beredda att byta ut sitt sunda förnuft mot fem olika sorters smörgåspålägg”, som RF uttryckte det. Vi letade hus på landet för att ha ett jättelikt konstnärskollektiv. Vi drömde om en cirkus.
Under inspelningen av andra plattan började splittringen av bandet, både musikaliskt och socialt. Jag blev pappa -73 och tyckte bäst om att vara hemma med familjen, Dennis intresserade sig för indisk religion och meditation, Andreas ville utveckla den akustiska sidan. Det var naturligt att det blev kollision vad det gäller musiken; ett läger som ville turnera och spela rock och ett som ville gå vidare in i de minimalistiska träskmarkerna. ”Kan vi inte ha den där tapeslingan som ligger i slutet på ”Min barndoms träd” över hela skivsidan?” tyckte jag då. Så vid mixningen av plattan bestämdes att vi skulle lägga ner och följden blev att plattan aldrig gavs ut. RF och Sebastian flyttade till Stockholm och började spela med Fläsket Brinner. Dennis spelade i jazzgruppen Mwendo Dawa. Jag, Andreas och Mikael gjorde några spelningar under namnet Älgarnas Trädgård 75-76. Sen flyttade jag till det öländska alvaret och älgarna fanns inte mer.
När ”Framtiden…” skulle återutges på cd -95, väcktes tanken om att göra färdigt även den andra ofullbordade plattan. Efter mycket om och men åkte RF och jag upp till Silence i Koppom i maj 2001, och tillsammans med Anders Lind, mixade vi färdigt plattan. Här är den nu 27 år försenad.
P.S. RF heter egentligen Jan Ternald.
ur mitt perspektiv
oktober 2001
Dan Söderqvist (f.d. gitarrist i Älgarnas Trädgård)
Fakta – Älgarnas Trädgård 1969-1976
Medlemmar och deras huvudinstrument (1974 )
Andreas Brandt: Fiol
Mikael Johansson: Bas
Dennis Lundh: Trummor
Dan Söderqvist: Gitarr
Jan Ternald: Keyboards
Sebastian Öberg: Cello
Vad gör dom nu då? (2001)
Andreas är musiker i bl.a. Hoffmans och diverse teaterprojekt.
Mikael är musikpedagog och musiker i bl.a. De Vandrande Kvinterna.
Dennis gick bort i cancer 1980.
Dan är musiker och kompositör i Twice A Man.
Jan snurrade ett par varv runt jorden och jobbar numera mest med 3D-grafik.
Sebastian är musiker och kompositör i Fläskkvartetten.
Övriga bandmedlemmar
Ulf Mårtensson: trummor våren -71
Christer Öhman: Trummor, gitarr, sång från och till 73-74
Kjell Karlgren: Saxofon m.m. -76
Sverre Götberg: Trummor -76
The Spotlight Kids (ljusshow,teater): BP (Björn Persson), Kenneth Gidzinky, Bernt Skovdal
Diskografi
LP 1972: Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden
LP 1974: Inspelning av ”den ofullbordade”. (ges 2001 ut som Delayed)
CD 1995: Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden, återutgivning med två bonusspår med liveinspelningar från 1972.
CD 2001: Delayed
