Sagan om Bo Hansson
Kanske var det när han gick ut i mörkret och lättade på trycket som han förstod hur det hängde samman. Det prasslade från skogen, ett par djurögon glimmade, en uggla hoade och avlägsna minnen väcktes till liv. Dofter och ljud som legat inkapslade sedan barndomen sipprade långsamt fram. Han vred huvudet upp mot den klara natthimlen, betraktade Stora Björn, och kände hur landskapet runt honom förvandlades. Skärgårdsöns karga och glesbevuxna vegetation syntes plötsligt tät och hotfull. Den lilla sommarstugan framför honom liknade banvaktstugan i Jämtland. Eller var det Tom Bombadills hus? Verklighet och fiktion gled ihop.
Musiken hade han haft i sig ända sedan han läste boken första gången. Men nu uppenbaras allt. De sista bitarna faller på plats. Det var ingen slump att denna saga hamnat i hans händer. Det finns en tydlig mening, någon hade valt ut just honom att göra musik av Tolkiens ord.
Han är 26 år, bara i början av livet, men resan har varit lång. Han anar inte, där han står och är lycklig under stjärnorna, att han bara har sju år på sig att skapa. När han fyller 33 – som är hobernas myndighetsdag, Frodo fyller 33 år precis i början av Sagan om ringen – kommer musiken att tystna. Men den här hösten och vintern är skaparkraften intakt. Han tittar upp på den gnistrande stjärnhimlen än en gång, huttrar till och går tillbaka in i huset, sätter sig bakom orgeln för att komponera den musik, som ska komma att gå till evigheten.
Bo Hansson föddes den 10 april 1943 i Göteborg. Föräldrarna arbetade inom restaurangnäringen och fick ta arbete där arbete erbjöds. ( Från Göteborg gick färden till Jämtland, närmare bestämt Stadshotellet i Östersund. I början av 50-talet tvingades föräldrarna flytta igen. Stockholm var den nya adressen men Bo fick av olika skäl inte följa med. Han inhystes under ett par år hos en familj, som bodde i en banvaktstuga i den lilla byn Vaplan, fem mil nordväst om Östersund.
Bosses mamma och pappa ordnade småningom upp sin sociala situation och sonen kunde ansluta. Med en lapp om halsen klev han på tåget för den drygt 50 mil långa resan, på lappen stod hans slutdestination och föräldrarna namn textat. )
De drev ett markententeri vid Karlbergs slott och i matsalen fanns musikinstrument ämnade för soldaterna att fördriva tiden med. Bosse tog också chansen att prova på, trumpet gick inte så bra, piano fungerade bättre. När spelandet skulle formaliseras med hjälp av en pianolärarinna spårade det dock ur. Den ”elaka pianokärringen” skrämde bort honom redan efter två lektioner
(Pappan var hobbymusiker, klinkade lite piano och efter några glas åkte fiolen ofta fram.)
Liksom för de flesta i Bo Hanssons generation var det gitarren som fick musicerandet att ta ordentlig fart. Det var så lätt att bli elgitarrist på den där tiden, plugga in den i en gammal radio, som blev förstärkare, och så var det bara att hoppa med i ett band. För Bosses del blev det en del hoppande, han spelade bland annat ihop med Yngve Stoors son (pappa Stoor var ”Hawaii-musikern” som kanske några minns) och så åkte han en folkparkssommar med Rock-Olga. Om det äventyret säger han att han kunde spela tre ackord när turnén inleddes och fyra när sommaren var slut.
Den första riktiga orkestern var Slims Bluesgang, ett bluesband i den traditionella skolan. Pianisten Slim Notini var Stockholms motsvarighet till John Mayall, det vill säga Notinis band fungerade som en plantskola för unga musiker. I likhet med John Mayalls Bluesbreakers var Slims Bluesgang bara en anhalt på vägen för lovande instrumentalister. Så även för Bo Hansson.
The Merrymen var ett ruffigt och tufft bluesrockband som existerade mindre än ett år. På den korta tiden hann de vinna en rockbandstävling i radio, spela förband till Rolling Stones och fixa skivkontrakt med Polydor. Just när det stora steget skulle tas hoppade Bo Hansson av. Det var som om den eventuella framgång som väntade runt hörnet skrämde honom. Eller kanske följde han bara ett spår som ingen annan såg.
Det spåret ledde i alla fall till ett besök på Gyllene Cirkeln i Stockholm en kväll 1966. Den amerikanske jazzorganisten ”Brother” Jack McDuff spelade och upplevelsen blev en vändpunkt för Bo Hansson. Han blev bergtagen av Hammondorgelns ljud och de möjligheter instrumentet gav, det gick att spela solon med händerna och bas med fötterna. Samtidigt! Dagen efter ställdes gitarren åt sidan och Hanson bestämde sig för att bli organist. Hammondorglar är emellertid dyra tingestar så här krävdes list och charmiga kompisar för att fixa övningstillfällen. Bill Öhrström, som spelat med Hansson både i Slims gäng och Merrymen, blev Bosses kompanjon i elakt spel.
Upplägget var att gå in som presumtiva kunder i en musikaffär. Bosse sätter sig vid orgeln och Bill börjar prata med personalen. Plötsligt säger Bill att han ”glömt” något och måste iväg illa kvickt. Bosse sitter kvar och väntar på sin kamrat och tiden fördrivs vid orgeln. Efter en timme eller två är Bill tillbaka. Detta trick upprepades på samtliga musikaffärer i Stockholm som saluförde orglar.
Till slut ser sig Bo Hansson tvungen att kliva in på Jacobssons musik och köpa ett instrument på avbetalning.( Bill Öhrström, en flickvän och andra goda vänner går i borgen för köpet och samtliga inblandade ångrar senare sitt åtagande för det visar sig att Hansson inte sköter avbetalningarna. De som skrivit på borgensförbindelsen får i slutänden betala instrumentet.
Denna olycksaliga orgel hämtades senare av kronofogden, direkt efter en konsert i Göteborg. Bosse säger att han var glad att bli av med instrumentet, det hade ramlat nerför åtskilliga trappor genom åren och var illa tilltygat.
Nåväl, tillbaka vid tiden när orgeln var nyinskaffad.) Bill Öhrström, som nu engagerats som talangscout och producent av Polydor, introducerar olika musiker för Bo Hansson som tänkbara medspelare. Diverse trumslagare, gitarrister och till och med en violinist provas innan jazztrummisen Janne Carlsson blir permanent partner.
Hansson & Karlsson var fött och duon gjorde tre album mellan 1967 och 1969. Debuten Monument är ett av de bästa instrumentalalbum som gjorts i Sverige. Bo Hanssons oortodoxa spel och geniala svängsinne i kombination med Janne Carlssons explosiva trumspel utgjorde något helt nytt. Hansson & Karlsson blandade rock, jazz och klassisk musik på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Monument äger fortfarande efter 35 år ingen motsvarighet. – OBS! ändrat till 35 år….
Hansson & Karlsson spelade sig runt Sverige flera varv, från stora folkparker till små klubbar. De gjorde en bejublad spelning som förband åt Cream på Stockholms konserthus 1967 och de jammade en natt med Jimi Hendrix på klubb Filips. Hendrix var ett stort Hansson & Karlsson fan och spelade in deras komposition ”Tax free”. Han planerade att göra en version av ”Triplets” men avled dessförinnan.
Bo Hansson tröttnade på att kuska runt, ibland upp till sju dagar i veckan, och spela. På den avslutande LPn Man at the Moon är det uppenbart att Hansson & Karlsson inte är ett lyckligt och harmoniskt band utan en grupp i upplösning som gör sitt jobb så gott de kan. Dags för Bo Hansson att gå vidare.
Den svenska rockscenen ändrade radikalt utseende i brytningen mellan 60- och 70-talet. De angloamerikanska kopior som härjat på Tio i Topp under decenniets mitt var på väg ut, grupper med egenkomponerad musik och texter på svenska var på väg in. Vietnamkriget eskalerade, ungdomsrörelsen politiserades och synen på rockmusik förändrades. Den var inte längre bara en utbytbar handelsvara utan sågs mer som ett sätt att manifestera konstnärliga, politiska och sociala uttryck. De etablerade skivbolagen hade svårt att hänga med i svängarna när musikens form och innehåll drastiskt ändrade karaktär. Det bildades nya skivbolag där unga band och musiker kunde arbeta utan inblandning av hitlistefixerade producenter och giriga direktörer.
Silence var ett sådant bolag. En av dess grundare, ljudteknikern Anders Lind hade följt Hansson & Karlsson från vaggan till graven, det var Lind som spelade in livealbumet Rex och det är han som fortfarande sitter på de beryktade tejperna från Hansson & Karlssons jam med Hendrix på Filips.
Det är på Anders Linds bakdörr som Bo Hansson en dag knackar när han vill pröva den vilda idén att göra musik av en bok. Bo Hansson har av sin dåvarande flickvän fått tipset att läsa J.R.R. Tolkiens romantrilogi Sagan om ringen/Sagan om de två tornen/Sagan om konungens återkomst och han har i likhet med många andra blivit fängslad av hobernas kamp mot ondskan.
Hanssons fascination över Tolkiens bok tog sig så starka uttryck att den renderade i att en kompis blev av med sin bostad. Bo Hansson fick låna en lägenhet på Blecktornsgränd av Robert Ekman och denne hade Sagan om Ringen trilogin i sin bokhylla och uppmanade Hansson att läsa den. (Han hade själv fångats av böckerna. )När Ekman kommer hem efter en tre månaders utlandsvistelse är han vräkt. Bo Hansson hade låst in sig i lägenheten, tillsammans med sin Hammondorgel och Lesleykabinett, läst Tolkien, spelat så det skallrat i rutorna, och glömt tid och rum. Det var där, i Robert Ekmans lägenhet, han spelade in den demotejp som så småningom skulle bli Sagan om Ringen musiken. Den stora konsten har alltid ett pris( – i detta fall var priset ovanligt högt. )Det var ju ganska lätt att hitta bostad på den tiden….
Varför Bo Hansson vände sig till Anders Lind kan ingen av de två inblandade riktigt förklara. De kände visserligen varandra väl efter alla kvällar när Anders Lind suttit och gjort fältinspelningar av Hansson & Karlssons konserter. Men stora Polydor, som gav ut Hansson & Karlssons samtliga album, hade kanske varit ett naturligare val än en småhandlare som inte ens kommit igång med sitt skivbolag? Svaret på frågan är kanske så enkelt som att Bo Hansson för tillfället bodde ett stenkast från den lilla talstudio på Östhammarsgatan där Lind arbetade.
Anders Lind älskade den demotejp han fick höra och föreslog omedelbart att de skulle göra en skiva tillsammans. Den skivan var tänkt att bli det nystartade bolaget Silence första utgåva. Om vi ser till matrisnumret, SRS 4600, stämmer detta, i verkligheten kom Gudibrallans debutalbum ut någon månad tidigare än Sagan om ringen.
Anders Lind och Bo Hansson hade inga ekonomiska möjligheter att ockupera en inspelningsstudio under så lång tid som de visste att processen att skapa musik av Tolkiens sagovärld skulle ta. Därför hyr Anders Lind tillsammans med den bostadslöse Robert Ekman en liten sommarstuga på Älgö i Stockholms innerskärgård. På så sätt slår man två flugor i en smäll, Ekman får någonstans att bo och Anders Lind och Bo Hansson kan stöka med sina inspelningar utan att det tickar pengar varje timme och utan att några grannar klagar.
Under hösten och vintern läses det Tolkien och spelas in musik. Spelas in musik och läses Tolkien. Bo Hansson sitter med sin Hammondorgel i ett rum, trumslagaren Rune Carlsson i ett annat och Anders Lind med sina magiska maskiner huserar i ett tredje rum i det lilla huset. Det är långa och kalla nätter ackompanjerade av stora koppar rykande hett te.
Inspelningarna på Älgö med Linds mobila fyrkanalsbandspelare avslutas framåt vårkanten och fortsätter i studion på Östhammarsgatan där Sveriges enda åttakanalsbandare står och ruvar. Mixningen sker i en studio på Sveriges Radio och så är albumet klart. Turerna kring hur Anders Lind och Silence får ut Sagan om ringen i USA är tragikomiska och alltför invecklade att berätta här. I huvudrollen som djävulens advokat finns i alla fall en engelsman, som enligt egen utsago hade varit manager åt 50-tals bystdrottningen Jayne Mansfield, och, ja, ni kan tänka er resten.
Sagan om ringen kommer ut senhösten 1970 och gör omedelbar succé. Albumet spelas ständigt i den nystartade ungdomsradions eftermiddagssändningar i Sveriges Radios P3. Minst ett radioprogram lånar dessutom Bo Hanssons musik till signaturmelodi.
Bo Hansson var inne i en malström av kreativitet, det kom ständigt nya låtar, så den Sagan om ringen som så småningom kommer ut, och säljer guld i flera länder och hamnar på topplistor i USA och England, hade tre extraspår jämfört med den LP som gavs ut i Sverige. Och till den här återutgivningen har Anders Lind hittat ytterligare åtta minuter Sagan-musik av Bo Hansson.
I encyklopedin Guide to progressive rock, utgiven av det amerikanska branschorganet Billboards förlag, omnämns Hansson med stor vördnad och respekt. Han är den förste som spelar ”spacemusic”, han är en föregångare till franska proggstorheten Gong och engelska Henry Cow, och samtida med stilbildare som Genesis och Yes. Bo Hansson är en innovatör i ordets ädlaste mening.
(Att Bo Hansson vände sig till det lilla alternativa bolaget Silence var ett lyckokast på mer än ett sätt. Att han gavs artistisk frihet att spela in exakt den musik han önskade och fick tillgång till en av landets skickligaste och mest lyhörda ljudtekniker och producenter i Anders Lind, var en grundbult han kände till. Men hur oerhört ekonomiskt fördelaktig valet av skivbolag skulle komma att bli anade han inte. Silence generösa royaltyavtal med artisterna gick ut på att bolag och artist delade vinsten fifty-fifty. När ett albums inspelningskostnader var betalade fick artisten 50 procent av intäkterna och Silence resterande 50 procent.
I den musikrörelse, som efter några år vuxit sig stark och innehöll ett tjog oberoende skivbolag och hundratals artister, som kämpade mot etablissemanget med ömsom trubbiga texter och fyrkantig rock, ömsom med briljant poesi och nyskapande musik, var Bo Hansson en främmande fågel. Rent formellt fanns han med i rörelsen eftersom hans album givits ut av musikrörelsebolaget Silence. Som person var det mer tveksamt var Bo Hansson hörde hemma. Musikaliskt fanns han långt bortom alla debatter om huruvida musiken var progressiv eller inte. Ett flertal av hans kollegor som spelade instrumentalmusik kritiserades för att de var otydliga i sitt budskap. Bo Hansson utsattes aldrig för detta. Han var okränkbar efter att ha gjort Sagan om ringen. Ett så vackert och sällsynt konstverk vågade, kunde och ville ingen ställa sig upp och ha några invändningar emot och verkets skapare gick även han fri från kritik.
Med tanke på att musikrörelsen ibland ville framställa sig som en nykterhetsrörelse var det aningen märkligt att Bo Hansson slapp så lindrigt undan. Kanske berodde på att ingen utanför ”Silencekretsen” visste om att Bo Hansson levde ljuva livet på KB. Konstnärsbaren var en krog i Stockholm city där konstnärer, skådespelare och författare söp skallen i bitar under kulturella former. Hansson tillhörde en krets som pendlade mellan krogen och Solvalla, det var konjak och kokain, det var spel och dobbel och det var nattliga biljardpartier. Bo Hansson var en rik man på 70-talet, han behövde inte ta spelningar eller turnera som vanliga musiker. Det var en ynnest och en förbannelse att inte behöva lyfta ett finger för sin försörjning. )
Det hade varit synnerligen kreativa år i början av 70-talet och det fanns kompositioner i drivor, verk som inte rymdes på Sagan om ringen, och som nu tillsammans med nytt material blev Ur Trollkarlens hatt. 1972 års Bo Hansson-album är en ren uppföljare till Sagan om ringen och låttitlar som ”Fylke” och ”Sluttningar” döljer heller inte detta. Dessutom fortsätter han med ytterligare sagor, Elidor av Alan Garner blir en låt med samma titel som boken.
På detta andra album fördjupar och utvecklar Hansson flera av de musikaliska intentioner som finns på Sagan om ringen. Han använder sig av ett drygt halvdussin musiker och musicerar utifrån en bredare palett. Om Sagan om ringen är den minimalistiska skissen, den oslipade och därför så oemotståndliga diamanten, så är Ur Trollkarlens hatt ett grandiosare verk som hämtar kraft ur samma källa. Kort sagt, albumen hör ihop och de som förälskade sig i Sagan om ringen fick i Bo Hanssons andra soloalbum möjlighet att fördjupa sin kärlek.
Bo Hansson var en man som fanns på grammofonskiva och hördes i radio. Som verksam musiker ute på fältet existerade han inte. Han spelade aldrig sin egen musik live utom under den korta period när han medverkade i Fläsket Brinner. Då kunde publiken bland annat få höra Hanssonkompositionerna ”Bosse låt” och ”Tom Bombadill”. Men lika gärna som han satt bakom orgeln och vräkte ur sig toner så Lesleykabinettet sprakade kunde han stå och skramla med en anspråkslös koskälla under konserterna. Inhoppen i Fläsket Brinner, liksom de ännu mer sporadiska framträdandena med Kebnekajse, verkade vara mer socialt än musikaliskt betingade. Hans behov av att spela syntes inte överdrivet stort men att träffa gamla musikerkompisar från skivinspelningarna var viktigt.
Bo Hanssons namn flög omkring med kultstatus ute i världen och han erbjöds bland annat att framföra sin musik på en stor tysk rockfestival. Ett band samlades ihop och repetitioner inleddes i ett garage ute i Sollentuna. Kärnan bestod av Fläsket Brinner spetsade med basisten Göran Lagerberg och gitarristen Kenny Håkansson från Kebnekajse. En elitorkester som aldrig tog sig ur garaget och ut på vägarna. Hansson själv var inte tillräckligt motiverad och han har vid flera tillfällen tillstått att han inte är speciellt bra på att fatta beslut eller organisera. Han saknar helt enkelt den nödvändiga kompetens en kapellmästare bör ha. Så den sista (?) gång Bo Hansson spelar med ett band är i ett garage i en stockholmsförort för 30 år sedan. (Förutom den korta reunion Hansson & Karlsson hade för några år sedan).
1975 kommer Mellanväsen. Ett album som är mer experimentellt än föregångarna, musiker som Kenny Håkansson och saxofonisten Gunnar Bergsten får stort utrymme. Bo Hansson själv kastar sig djärvt mellan orgel, synthesizer, mellotron och diverse andra specialeffekter. Musik och arrangemang är lika originella och spännande som tidigare, möjligen hamnar Hanssons starka melodier ibland ur fokus när de fantasifyllda och fria instrumentalimprovisationerna bryter upp harmoniken. Mellanväsen bör ses som den avslutande delen i Bo Hanssons musikaliska sagotrilogi. Här finns återkopplingar till Sagan om ringen samtidigt som delar av musiken pekar framåt, Hansson söker sig tydligt vidare och vill utforska nya instrument och klangvärldar.
Efter Mellanväsen tar Silence och Bo Hanssons samarbete en paus. Han ger ut El-ahrairah, mest känd som ”kaninplattan”, på YTF 1977. Återigen lutar sig Bo Hansson tryggt mot Kenny Håkanssons gitarrspel, som är i långa stycken är förbluffande. Hansson säger själv att den stora behållningen på El-ahrairah är Kenny Håkanssons musikaliska insatser.
Efter El-ahrairah går han in i en lång tystnad. En musikalisk torrläggning som bryts först 1985 av den överraskande Mitt i livet. Silence och Bo Hansson återupptar sitt gamla samarbete men Hanssons små vackra visor, som framförs vokalt, förhåller sig kritikerna kallsinniga mot. Sedan dess har det varit tyst. Lösa idéer om att göra musik av romanen Grottbjörnens folk har funnits i Bo Hanssons huvud, planer som aldrig realiserats.
2003 fyller Bo Hansson 60 år. Firandet har redan börjat i och med att hans musik nu kommer i respektfulla återutgivningar. Bo Hansson gläds givetvis åt detta. Men han gläds minst lika mycket åt att ungtupparna i Fattaru har gjort samplingar från Ur Trollkarlens hatt. Den magi och upphetsning Bo Hansson kände för drygt trettio år sedan, när han kastade sig över J.R.R. Tolkiens verk, vill han att fler generationer lyssnare och läsare ska uppleva. Ett utmärkt sätt är att läsa Sagan om ringen och lyssna på Sagan om ringen samtidigt. För det är inte filmmusik Bo Hansson har gjort. Det är världens bästa soundtrack till en bok.
Håkan Lahger
Texten bygger på intervjuer med Bo Hansson, Bill Öhrström, Anders Lind, Eva Wilke och Robert Ekman. Stefan Dimle på Mellotronen har också varit behjälplig.
