Minns du ljudet av en elektrisk getmage eller surrandet, brummandet och skrapet av borduner som liksom steg upp ur underjordens tunnlar och hålor?
Om du var med 1992 när Hedningarnas andra album Kaksi! kom ut så kommer du ihåg! Med denna platta planterade de nämligen en milstolpe. Hedningarnas unika mix av medeltidsgroove, hårdrocksriff, svensk logdansglädje, finsk kvinnosång, urgamla instrument och modern elektronik var nämligen något helt banbrytande. Melody Maker utbrast: ”Kaksi!” kanske låter främmande, men den låter ändå som den mest fulländade musiken på jorden!”
I grund och botten handlade alltsammans om Björn Tollins stilbildande tamburinspel, Anders Noruddes kärvt egensinniga och geniala melodisinne samt Hållbus Totte Matssons följsamma och visionära borduner. Det var denna trios unika inre musikkemiska spänning som utgjorde själva grundämnet. Men det som verkligen satte igång kärnreaktionen var Sanna Kurki-Sounios och Tellu Paulastos finska sångkonst. Deras Kalevala-inspirerade röstdramatik knuffade den svenska tallskogsgrooven in i oförglömligheten.
När nästa album TRÄ kom ut var Hedningarna redan tretaktens okrönta kungar och folk stage divade och headbangade till den nigande rytmen på rockfestivalernas största scener såväl som på rockklubbar i Skandinavien och Europa. Folkmusiken hamnade i rampljuset och Hedningarnas musik såväl som framgångar inspirerade många unga att både börja spela och dansa polska. I samma veva slog Nordman alla sorters rekord med något som liknade hårdrocks-folkmusik men som helt saknade den sugande tretakten.
Hedningarna har alltid bott utspridda i Sverige och Finland och periodvis även i Norge. Detta faktum i kombination med att alla medlemmar bildade familjer och fick barn gjorde det ganska svårt hålla ett konstant grepp om sin publik. Killarna flirtade med techno- och rave scenen på instrumentala albumet Hippjokk och fick en stor publik där.
Alla flugor har en sommar och trots att denna var ganska lång så dalade intresset så småningom men det avtryck som Hedningarna satte kommer aldrig att försvinna.
Intresset för folkmusiken höll i sig ganska länge men började sedan svalna mer och mer för att nästan hamna i normalläge igen. Men riktigt som förut blir det aldrig igen. Hedningarna har för evigt satt outplånliga avtryck med sina nyfikna utflykter och de musikaliska visionerna som skaffat dem publik bland ravare (via bl a remixar av Sasha och Max Reich) och hårdrockare såväl som bland kulturarbetare och renläriga folkmusikentusiaster.
Och när du står med den här samlingen i din hand där vi samlat de mest beständiga och tidlösa styckena av Hedningarnas musik så är vi ganska säkra på att du måste hålla med – detta är musik som haft stor betydelse på flera sätt för många olika människor och musiker
Av någon anledning blev just Spanien som ett andra hemland för Hedningarna. Kanske hade spanjorerna lättare att ta till sig den synkoperade tretakten eftersom de har en liknande rytm i flamencon? Vem vet, men i Spanien och USA har de haft sina största framgångar utanför Skandinavien.
Redan de som såg ”Den Stora Vreden” på Gävle Stadsteater 1989 kanske anade att det var något i görningen i det svenska folkmusikträdet.
Men först 1992 när ”Kaksi!” landade i CD spelarna förstod man att något avgörande var på gång – en massa konstiga instrument (flertalet hembyggda) med ovanliga klanger och framför allt ett par kraftfulla kvinnoröster som sjöng på något som liknande finska fick oss att kippa efter andan. För detta var faktiskt något helt nytt samtidigt som det fanns något mycket välbekant över det hela.
Hedningarnas unika mix av medeltidsgroove, svensk logdansglädje, finsk kvinnosång, urgamla instrument och modern elektronik var något helt banbrytande och Melody Maker skrev: ”Kaksi!” kanske låter främmande, men den låter ändå som den mest fulländade musiken på jorden!” Fram tills nu har Hedningarna sammanlagt sålt ca 200 000 skivor i Skandinavien och blivit utgivna i USA, Spanien, England, Tyskland samt turnerat över stora delar av världen.
Eftersom medlemmarna bor utspridda över Skandinavien är det inte helt lätt att hålla ihop bandet som en grupp i vanlig bemärkelse. Scheman måste planeras noga båda vad gäller kreativitet, repetitioner och spelningar. Därför har vi på senare år inte sett så mycket till bandet här hemma. Dels har de spelat i USA och Spanien de flesta gånger de gett konserter och dels har intresset för svensk folkmusik dalat kraftigt.
Men när du lyssnar på dem igen kommer antagligen ett igenkännandets glädje att infinna sig – var det så här bra de var!? Somligt känns kanske inte lika banbrytande idag eftersom det trots allt passerat många år och många unga tagit efter, men nog svänger det grymt om tretaktens okrönta kungar!