1966 hördes Turid första gången för en större publik, då hon vann ett ”vismästerskap” i Stockholm och allt sedan dess har hennes röst,
som beskrivits som ”en sopran med en röst som en tunn tråd av guld”, fascinerat många med sina egna, poetiska sånger och bearbetningar och tonsättningar av andras verk.
Under 70-talet var hon en av få kvinnor som över huvud taget hördes i musikrörelsen, trots att hon egentligen aldrig kände sig hemma där – därtill var hennes sånger och uttryck alltför poetiskt. De ensamma artisterna med sina akustiska gitarrer fick oftast fungera som ”pausfåglar” mellan de manliga rockbanden. Det var inte lätt att göra sig hörd, men Turid fångade allas uppmärksamhet, trots sin ljusa stämma.
När man lyssnar på skivorna hör man en modig ung kvinna med personligt tilltal och med ärligheten som hundraprocentig riktlinje.
Hennes sånger är ofta uppbyggda kring intrikata harmonier och texterna är ibland långa och berättande, men kan också vara korta och underfundiga.
Under fyra år på 70-talet turnerade hon med Kebnekajse som en sorts andra fiolstämma med ordlös sång.
Turid är tillbakadragen som en skogens vittra och efter 1982 har hon inte gjort så många framträdanden inför publik, men det händer fortfarande då och då att hon tittar fram, till mångas stora glädje.
Klicka på Youtube länken för att se Turid framföra ”Personligt brev” med ett band hon satt ihop med enbart kvinnor ca 1978.
Vittras Visor 1971, Bilder 1973, Tredje Dagen 1975 (Silence)
