“ETT FLUMGÄNG SOM LEVER KVAR I 69-70 ÅRS GÄRDESROMANTIK ÄR EN
KOLOSSAL BELASTNING FÖR MUSIKRÖRELSEN”
Tommy Rander, 1978
Ovanstående sa Tommy Rander i en radiointervju och så här uttryckte sig faktiskt vissa om kultur och musik på 70-talet. Hur nyttiga var Kebnekaise för folkets rättfärdiga kamp? Tänk er en sådan fråga i dag om Hedningarna?
70-talet är bara 15 år borta men känns ibland som ett sjunket Atlantis. En undervattensmina vi då och då seglar in i och när den exploderar slits lösa delar av politik, filosofi, tankar och drömmar loss. Vrakgods ur vårt undermedvetna flyter upp till ytan men vi förmår sällan sätta det i samband med det som finns runt oss i dag.
Ofta lär vi oss ingenting av historien. Men så ibland är dået och nuet oskiljaktiga. Jag går in i en fantasy-bokhandel i Gamla Stan i Stockholm och fascineras av böckernas vidunderliga omslagsmålningar. Det är en främmande värld – ändå märkligt bekant. Här finns en dunkel reminiscens av något jag en gång befunnit mig mycket nära. Så kommer jag på det – liknande sagobilder och science fiction-teckningar fanns ju redan för 25 år sedan på Silence skivomslag: Bo Hanssons Sagan om ringen och Trollkarlens hatt, Älgarnas Trädgård med den hisnande skivtiteln Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden och den där målningen i Giger-stil. Plötsligt faller bitarna på plats.
Det är ingen tillfällighet att band som Hedningarna uppstår som en sorts elektro-akustisk inkarnation av Kebnekaise, att bob hund ställer sig och slamrar i Gudibrallans garage, att Hassan fnissar i samma telefonlur som Philemon Arthur and the Dung och att Lisa Ekdahl låter som ett eko av Turid. Det är inte bara musiken som går igen, det är en hel kultursyn. Precis som för 25 år sedan finns återigen en tillåtande och öppen konst.
En kväll i februari visualiseras sammansmältningen av 70- och 90-talet. Bill Öhrström och Kenny Håkansson sitter med Lisa Ekdahl på scenen under Grammisgalan, i väntan på att spela, och Silence-folket Eva Wilke och Nicolaj Steenstrup står samtidigt på samma podium och tar emot en heders-Grammis, prisutdelare är Hassan-gänget, som nyligen själva fått en special-Grammis.
Det är en vacker bild, men den är tillfällig och kanske inte alls sann. Bosse Hansson ensam i en musikaffär i slutet av 60-talet, övandes på att spela Hammond-orgel är en annan och kanske riktigare bild. Åtminstone av en födelse. Han kunde sitta där i dagar, fika och läsa tidningen och bara öva fötterna på pedalerna. Han blev aldrig någon riktigt bra organist, men han hade en idé om vad han ville göra med sitt spelande. Han ville ha kul. Han ville göra något som ingen annan gjort. Vilket han gjorde.
Först med Janne Carlsson i Hansson och Karlsson (jo, Loffe stavade med K på den tiden), sedan med Fläsket Brinner och solo. Att tonsätta Tolkien med syntar och elgitarrer var en ungefär lika spejsad idé på den tiden som när Spielberg gör Jurassic Park i dag. De stora skillnaderna ligger i att det inte kostade så många kronor att göra Sagan om ringen och att varken artist eller skivbolag förväntade sig tjäna några större pengar på plattan. Frågan är dock om inte Bosse Hanssons verk genererat mer pengar i förhållande till insatt kapital än Spielbergs.
När det handlade om pengar på den tiden, handlade det om brist på pengar. Många räknenissar har genom åren anklagat Silence för den royalty-policy de länge hade. Den gick ut på att när en skiva betalat sina kostnader delade artist och skivbolag fifty-fifty. Det innebar att några få artister tjänade aldrig ett öre medan andra kunde dra in några kronor.
Anklagelserna mot detta system handlade oftast om att Silence genom att “skänka” bort så stor del av företagsvinsten blev oförmögna att bygga upp ett eget kapital
och kunde därmed aldrig bli ett stort och starkt skivbolag. Det kanske aldrig var meningen. Hade ett muskulöst skivbolag hittat bob hund och Hedningarna? No Sell Out! skrek radikala afroamerikaner på den här tiden.
Det Silence sysslat med under 25 år kan kategoriseras under den rubriken. De har valt att spela in musik som de själva berörs djupt av. De har valt att arbeta med människor som de gillar – inte sådana som de i första hand kan tjäna pengar på.
De arbetar med ett kvalitetsbegrepp som inte låter sig definieras i enkla termer av bra eller dåligt. För många låter säkert vissa sånger på denna samling “dåligt”. Men det är ett hörfel. Det låter aldrig dåligt – ibland låter det kanske ovanligt för öron inställda på kommersiell radio. Till och med för mig, som är så inlyssnad man kan bli på dessa skivor, är det ett reningsbad att höra Tomas “Mera” Gartz i Busspassagerarens sång.
Det är ett uttryck, en attityd, ett sätt att spela och sjunga på som aldrig någonsin hörs i radio i dag. Gartz hördes inte speciellt ofta i radio när skivan kom ut heller, men från och till förekom människor som Gartz, Thomas Wiehe, Turid, Jan Hammarlund och Thomas Tidholm i etern. (Varför heter alla Thomas förresten?) Jag saknar inte deras röster av nostalgiska skäl utan av kvalitetsskäl.
I samma radioprogram som Rander talar om att rensa ut delar av musikrörelsen, bland annat Silence, försöker sig konstnären Channa Bankier på en definition av de konstsyner som stod mot varandra vid den tiden. Och som förresten alltid stått mot varandra. “Den ena är en spekulerande del. Den andra är en uttryckande del”, sa
Channa Bankier. “Man spekulerar antingen ekonomiskt eller politiskt och använder musiken i något slags syfte, man använder den som byggstenar. När två konstsyner på detta vis står mot varandra måste man fråga sig – vad är konst? Och börjar man diskutera vad konst är då kommer man in på vad liv egentligen är.
Vad är meningen med livet? Är det till för att levas eller till för att användas till något? Skall man vara någon sorts produktionsfaktor eller så?”
Channa Bankier kan bli ganska filosofisk men hon kan också uttrycka sig rakt och rått om det gäller mansdominansen inom rockmusiken. Den progressiva musikrörelsen pratade mycket om jämlikhet, men det var killarna som stod på scenen och spelade in skivor även där.
Så här tyckte Channa Bankier om män, kvinnorock rockmusik: “Det finns kukdyrkare som står där och juckar i ett envetet monotont tempo och så säger dom ‘revolutionen’ ibland, så att man får vara med. En manlighetskulturrock där all kvinnlighet, all långsamhet och all mjukhet går förlorad.”
Det här sa Channa Bankier för 15-20 år sedan och detsamma säger den amerikanska musikvetaren Susan McClary i dag. Hon talar just om ett manligt “backbeat”, en hård och bestämd takt som är förhärskande inom den traditionella rocken. En takt som helt enkelt beskriver den manliga sexualiteten, oavsett om det är inlärda eller naturliga rörelser. McClary säger att musik som inte följer det traditionella mönstret, det gäller både så kallad seriös som populär musik, kallas formlös.
På denna samling hittas väldigt lite av den traditionella rocken representerad. Här är desto mer av “formlös” musik. En bångstyrig och taggig musik som värjer sig för all anpassning, men här finns också exempel på den allra vackraste och mjukaste musiken som gjorts i Sverige. Ta Thomas Wiehes Vargen till exempel. Myten säger att musiken på proggplattorna var amatöristisk och klantigt framförd. Men jag undrar om de lägereldsgitarrister som tragglat med Vargens intrikata ackordbyten håller med om det. Thomas Wiehe har många blödande och stukade fingrar på sitt samvete. Alla ni som yrat om att den här musiken är så billig och enkel, sätt er och kör igenom Vargen. Ni kommer att snubbla.
Jämfört med MNW i Vaxholm har Silence haft en mycket mer oberäknelig skivutgivning. Det kanske till och med är så att MNW är farsan och Silence är morsan i musikrörelsen. MNW är den maskuline imperiebyggaren och Silence står för det känslomässigt feminina. Tänk efter.
MNW har givit ut politiskt hårdnackade skivor med tydliga budskap. Instrumentalmusiken i katalogen har oftast bestått av traditionell folkmusik. Det gränsöverskridande, det otydliga, formexperimenten, har alltid varit Silence bord. Perfekta föräldrar för uppväxande släkten med andra ord.
Men vissa tyckte att Silence repertoar var “flummig”. Konstnärlig skulle jag vilja säga. Framförallt visar det sig att låtarna klarat tidens obarmhärtigt avslöjande tand betydligt bättre än vad mycket annat från den här tiden gjort. Anders Lind är nog en av Sveriges mest underskattade ljudtekniker och skivproducenter. Producent kallades han aldrig på den tiden. Det var ett odemokratiskt kommersiellt påhitt. Liksom marknadsföring var djävulens påfund.
Jag minns att Eva Wilke ofta pratade om att Silence skivor skulle hitta sina köpare med “mun-mot-mun” metoden. Folk skulle inte prackas på denna musik via annonser utan hitta den alldeles av sig själva. En oerhört vacker tanke som präglade allt som Silence företog sig, inte minst innehållet i musiken. Att denna rara blomma har överlevt är ett av de under som får en att tro på att människan faktiskt är god.
Jag träffar Po Tidholm en kväll i Stockholm på en av de ändlösa releasepartyn som avhålles för en ny skiva eller någon annan kulturprodukt. Berättar för honom att Silence skall ge ut en samlingsskiva inför sitt 25-års jubileum och att pappa Thomas har en låt med. Telefonerna förstås, säger junior. Nej, det är en annan låt, svarar jag. Visst ja, Silence har ju aldrig varit intresserad av hitlåtar, kommer vi på samtidigt. Inte ens hits som knappt ens är hits mer än för en liten krets.
När jag läser låtarnas “liner-notes” så framgår det så tydligt hur den här musiken uppstått och under vilka villkor den har spelats in. Musikerna har inte bara levt ihop med skivbolagsfolket under inspelningstillfället, vilket är tillräckligt unikt i sig, utan de har dessutom ofta arbetat eller bott i Silence-kollektivet även under andra perioder.
Zilversurfarn har jobbat på kontoret och spikat i studion, Bosse Hansson och Jan Hammarlund var inneboende i olika Silence-kollektiv, Greg FitzPatrick var “kontorspojke” precis i starten, en som “körde sönder bandspelaren på kvällarna och kokade kaffe på dagarna” och “Plura” höll hellre till framför spisen än bakom sångmikrofonen.
Band som Eldkvarn och Dag Vag har sammanlagt spenderat säkert ett halvår var i Värmlandsskogarna om alla inspelningsdagar slås samman. Och Kenny Håkansson var som sagt så mycket i studion att han till slut fick hedersuppdraget att sitta barnvakt åt Silence-folket.
Denna intensiva sociala interaktion gynnade i allra högsta grad den konstnärliga kvaliteten, eller för att tala svenska, har man jävligt kul ihop både i och utanför studion då är chansen stor att man gör häftiga plattor också. Allt skulle därmed vara frid och fröjd. Men det är det inte. För var finns “Pluras” bästa svamprätter? Och var finns Traste Lindéns Kvintetts favoritdrinkar? Samlingsskivor kan väl alla smälla ihop, men nu talar vi väsentligheter. Rockkockarnas bästa recept – det vore något för Silence att satsa på inför nästa jubileum. På CD-ROM naturligtvis.
HÅKAN LAHGER
