Ett försök att utforska Kebnekajse, tredje etappen:
Berättelsen skiljer sej lite, beroende på vem av Kebnekajses medlemmar som berättar. Liksom året, men det bör ha varit 1973 (i vilket fall inträffade händelsen mellan den andra och den tredje LP-n).
Kebnekajse var på turné långt upp i Norrland. Vinter, snö och 20 minusgrader (hävdar somliga). Mitt i ingenstans började det plötsligt att ryka om bussen. (Det hade kommit vatten i bränslet, visade det sej senare. Troligen frös bussen sönder under natten när den stod parkerad i Arvidsjaur.) Bussen tog sej i alla fall till Glommersträsk – en metropol som på Sverigekartan återfinns mellan Arvidsjaur och Skellefteå. Där blev det stopp. Helstopp. Nu gick inte bussen längre.
Vilken filmscen: Ur bussen med stockholmsskyltar kliver ett gäng långhåriga, skäggiga musiker. Klädda i stora armépälsar och jeans pulsar de genom snön på jakt efter hjälp. Enda trösten är väl att det är mitt på dagen. (Kunde ju ha varit kväll!) I Glommersträsk finns ett konditori. Ja, det är öppet, så där går de in och hamnar mitt i ett sällskap som dricker begravningskaffe.
En ”gubbe” i sällskapet har kontakter. Han ordnar fram en postbuss. Så utrustningen lastas över från Kebnekajses mindre, gråa militärbuss till den större gula postdiligensen och resan till spelningen i (buden varierar, men antagligen) Skellefteå kan fortsätta. Dagen därpå åker några av medlemmarna till Lycksele, där posten har sitt busslager, och köper en ny buss: rättare sagt en likadan begagnad postdiligens från 60-talet. Rena lyxen, tyckte Kebnekajse, i jämförelse med den gamla bussen som var från –54, tror Kenny.
Mellan cirka 1972 och –77 turnerade Kebnekajse ständigt. ”Bussen rullade jämt”, säger Kenny Håkansson. ”Vi var som en familj, bodde och spelade ihop. Hela tiden!” säger Hassan Bah. ”Somliga år spelade vi två tredjedelar av året och var ledig en”, tillägger Pelle Ekman. ”Vi reste tre veckor i månaden – fem dar i veckan. Så var vi lediga några dar. Gurra (Gunnar Andersson), som hade varit lastbilschaufför, servade bussen. Pelle (Ekman) och Mats (Glenngård) bokade. Sen reste vi igen. Det var en fem års session”, säger Pelle Lindström.
Den stora gula postdiligensen, alltså den som köptes i Lycksele, inreddes med madrasser längst bak, ett gasolkök och en vattendunk med pump längst fram. Pelle Ekman: ”Det stod alltid en stor gryta och kokade på plattan.” Instrument, förstärkare och högtalare förvarades i mitten.
Inklusive folk som liftade med en kortare bit kunde det vara upp till 15 personer i bussen. Plus, som mest, fyra hundar. Kenny: ”Ett tattarpack.” Mats: ”Grateful Dead-feeling.”
Ibland sov de i bussen. När det var varmt på sommaren kunde de stanna vid en sjö, dra ut sina madrasser och sova på stranden. Fast oftast tog de med sej madrasserna och sov hemma hos någon. Mats minns ett kollektiv i Hedesunda strax ovanför Göteborg. Där sov Kebnekajse alltid när de hade spelningar i Göteborgstrakten. ”Jag tror vi bodde på hotell en enda natt”, säger Göran Lagerberg. ”Det kan ha varit i Arvika.”
De spelade på musikforum och folkfester, i fängelser och på skolor. Väldigt många spelningar och väldigt låga gager. För elva (!) musiker – när Kebnekajse var som störst – kunde betalningen ligga runt 2.000. Eller 0 kronor, för ofta handlade det om stödspelningar. Kenny: ”Vi hade inga höga hyror, från 100 spänn och neråt. Därför gick det. De enda lönsamma konserterna var en skolturné i Rikskonserters regi. Den varade visst i 14 dagar.”
Utrymmet räcker inte för att också berätta den progressiva musikrörelsens historia. Fast några rader behövs kanske (för nytillkomna Kebnekajse-lyssnare).
Man kan nog säga att musikrörelsen föddes 1970 på den första Gärdesfesten i Stockholm. Sedan växte den alternativa och/eller progressiva musikrörelsen och spred sej över Sverige: den kom att omfatta musikföreningar (som organiserade folkfester och startade musikforum/kulturhus), skivbolag (ett av dem var/är Silence), egen skivdistribution och en egen tidning. När musikrörelsen efter några år blev allt mer politiserad så uppstod motsättningar mellan rörelsens ”flummiga” respektive ”politiska” del.
Kebnekajse räknades som ”flummare”. När jag påminner medlemmarna om detta blir de lika upprörda idag som då. Pelle L: ”Vi var med och drog igång musikrörelsen.” Kenny: ”Vi stod inte på barrikaderna men vi var ute och spelade.” De syftar på att Kebnekajse var ett av få musikrörelseband som drog in pengar till musikforumen. När Kebnekajse skulle spela så kom det folk. T ex lär Sprängkullen ha fått 400 nya medlemmar en kväll när Kebnekajse spelade.
Ändå var det Sprängkullen i Göteborg, där KPML(r) hade sitt starkaste fäste, som stod i spetsen för kritiken mot Kebnekajse. Musikrörelsens politiska falang satte likhetstecken mellan progressiv och politisk, alltså socialistisk. Kebnekajse spelade instrumentalmusik – därmed kunde inte musiken vara progressiv. Den saknade politiska texter. Det var inte arbetarmusik. ”Mats Glenngård har spelat med ABBA!” kunde motiveringen lyda när Kebnekajse inte tilläts spela på ett musikforum. En annan kommentar: ”Vi kan acceptera er musik men inte er publik.” Ingemar Böcker fick frågan var Kebnekajse egentligen befinner sej politiskt? Han svarade: D7.
Ingemar är den som – fortfarande – blir mest upprörd över att kallas ”flummare”. Han beskriver Kebnekajse som ett band där samtliga musiker lyftes fram – kollektivet backade upp individerna. (Till skillnad mot Hoola Bandoola, menar han, som bestod av en känd sångare och anonyma kompmusiker.) De instrumentallåtar som Ingemar komponerade – ”Comanche Spring”, som återfinns på Kebnekajses förra, ”blåa” album, och ”Balladen om björnbär och nätmelon”, som finns på detta album – kan faktiskt beskrivas som programmatiska: det är budskapsbärande instrumentalmusik. ”Björnbär” och ”nätmelon” syftar på två sorters människor: de som växer vilt och ska lämnas i fred respektive de som behöver pysslas om och få hjälp. Mellan låtarna hände det att Ingemar tog upp ämnet miljö och miljöförstöring med publiken. Han säger att på sätt och vis var Kebnekajse ”början på miljörörelsen”.
Fortfarande är han sned på Musikens Makt, musikrörelsens tidning. I Musikens Makt kunde man nämligen läsa att en kvinnlig medlem i gruppen Anton Svedbergs Swängjäng var mammaledig. ”Men inte ett ord stod det när jag tog faderskapsledigt”, muttrar han argt.
Den mesta kritiken mot Kebnekajse handlade om rökandet. ”Kebnekajse pyrde ju lite” (Pelle L). I Musikens Makt nr 4/73 blir Kenny Håkansson, Pelle Ekman och Mats Glenngård intervjuade av Tommy Rander och Bertil Goldberg. En stor del av intervjun ägnas Kebnekajses haschrökning. ”Vi var naiva”, säger Pelle E. ”Vi skulle inte ha pratat om det.” Efter artikeln i Musikens Makt blev det nämligen stopp för Kebnekajses spelningar på Mosebacke och Bullerbyn. ”Men Turid (Lundqvist, medlem i Kebnekajse 1971-74) pratade för oss. Sa att vi var snälla pojkar.”
Ingemar: ”Det var ett trevande försök att hitta ett annat berusningsmedel än sprit och vin. Det var flower power. Hade man sett bilder där amerikanska militärpoliser pucklade på småtjejer ville man inte vara en del av det samhället. Fy fan! Men sen hade det (= att röka hasch) allvarligare konsekvenser än vad folk trodde.”
Kenny: ”Det var på gott och ont.”
Därmed har vi hamnat i det dilemma som jag ofta hamnar i när jag hör mina favoritgrupper/artister från 60- och 70-talen. Musiken gillar jag – och det tänker jag fortsätta att göra – men samtidigt vet man ju att musiken aldrig hade låtit så här om inte musikerna stoppat i sej både det ena och det andra. Ett evigt dilemma: bör man, ska man, kan man tycka om musiken när man vet att de droger som bidrog till att utveckla och skapa ens favoritmusik ställt till ett sådant helvete för många musiker jorden runt?
Att ni rökte, påverkade det er musik?
”Det är klart det gjorde”, säger Göran Lagerberg. ”Improvisationerna kunde innehålla långa partier där man stod och harvade på d-moll. Då kunde det hända nåt, ibland. Men ibland hände det ingenting.”
”Annars hade det blivit något annat”, säger Kenny. ”Det hade blivit mer ointressant, mer som Merit Hemmingson.”
Kebnekajse spelade och turnerade så mycket att de sällan eller aldrig hann och kanske inte heller behövde repetera. Hemma i Stockholm kunde de spela en vecka i stöten på Café Ricardo, Mosebacke, Bullerbyn eller 46-an. Då provade Kebnekajse nya låtar. Konserterna fungerade som repetitioner.
Det var inga svåra arrangemang heller. ”Först spelade vi melodin unisont, en eller två gånger”, säger Kenny. ”Sen spelade vi melodin med stämmor. Därpå följde ett fritt parti. Och sen kom vi tillbaka till melodin.” Han tillägger: ”Vi började spela svenska folklåtar 1972 och framåt –74 hade de fått sin form. Låtarna formades på scen.”
I texthäftet till det föregående, ”blåa” albumet skrev jag att en skiva är en skiva och en konsert är en konsert – och att detta definitivt gäller för Kebnekajse. Det handlar om
låtarnas längd. ”I princip kunde de bli hur långa som helst” (Kenny). Men det handlar också om repertoaren som helhet.
Hos de flesta av oss som var med på 70-talet har Kebnekajse nog stannat i minnet som bandet som kopplade den svenska folkmusiktraditionen till eluttaget och började spela ”electric folk”. Men minnet sviker – det är inte hela sanningen om Kebnekajse. Några av rocklåtarna, främst de instrumentala, från Kebnekajses debutalbum, ”Resa mot okänt mål”, hängde kvar också under folkmusiktiden. Ingemar Böckers instrumentallåtar, som pendlade mellan jazz och rock, var också ett komplement till den elektriska folkrocken. Dessutom hade ju Kebnekajse en afrikansk handtrumslagare/slagverkare, Hassan Bah från Guinea-Conakry. Under resorna i turnébussen spelade han kassetter med hemlandets musik och fick Kebnekajse att ta upp afro-låtar på repertoaren.
Alla de ovannämnda musikformerna kunde förekomma på en Kebnekajse-konsert. Så repertoarmässigt är nog detta, så kallat ”bruna” album, ”III”, det som bäst speglar repertoaren. Här finns, främst, svenska folklåtar men även en countryaktig instrumentallåt av Kenny, ”St John”, och Ingemars instrumentala ballad om ”björnbär och nätmelon”, där både jazz och rock klistras ihop av svensk folkton. Albumet avslutas med en afrikansk melodi, ”Mariamá”, som pekar framåt Kebnekajses fjärde LP, ”Ljus från Afrika” (mars 1976), med enbart afro-låtar. (En mycket bra platta som kom för tidigt, innan afro-intresset tog fart i Sverige, och borde återutges den också!)
Också Anders Lind, som spelade in Kebnekajses album, måste nämnas innan utrymmet i texthäftet tar slut. I mina öron har Anders Lind alltid varit – och är – Sveriges mest personliga svenska inspelningstekniker. Anders har sin egen ljudfilosofi. Själv talar han om ”ljudpurism”, om att ”inte lägga reverb på virvelkaggen” och spela in ”väldigt torrt”. Han vill ”fånga autenticiteten”. Kebnekajse har ”i stort sett” spelats in live i studion med ”mycket få pålägg”.
Resultatet blev, som jag vill beskriva det, att bandet och musiken känns igen: samma band spelar på skiva och scen. Det är levande inspelningar: när jag hör Kebnekajse på skiva så befinner sej bandet i samma rum som jag.
När Kebnekajse spelade in sin fjärde LP, ovannämnda ”Ljus från Afrika”, hade gruppen reducerats till fem man: Kenny Håkansson, Pelle Ekman, Thomas Netzler, Mats Glenngård och Hassan Bah. På den femte LP-n, ”Elefanten”, fortsatte reduceringen: inte färre än tre olika trummisar medverkar. Musikerna hade börjat gå åt olika håll musikaliskt: de var mer av intresserade av egna sidoprojekt och lämnade gruppen.
Pelle Lindström: ”Mats och Thomas kom dragande med Genesis-plattor. Lyssna, sa dom, så här ska vi låta.” Göran Lagerberg hade fått upp öronen Chick Corea och Herbie Hancock, blivit intresserad av jazzrock och fusion. De medlemmar som betraktade Kebnekajse som en del av 70-talets alternativa musikrörelsen var inte heller så förtjusta när bandet kontrakterades av den stora bokningsfirman EMA.
LP-n ”Elefanten” (inspelad vintern 1976-77) innehåller tre instrumentallåtar av Kenny och två av Mats men bara en enda traditionell svensk folklåt. Musiken blickar bakåt den första rockupplagan av Kebnekajse och kanske ännu längre tillbaks: till Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och T-Boones, de svenska 60-talsband som Kebnekajse växte fram ur.
Efter ”Elefanten” försvann också elgitarristen Kenny Håkansson ur Kebnekajse, för att istället göra soloalbumet ”Springlekar och gånglåtar” (1978). Därmed upphörde Kebnekajse att existera, vågar jag påstå. Det är förstås oförskämt att skriva, som jag gjorde redan i texthäftet till cd-n ”Resa mot okänt mål”, att Kenny var Kebnekajses hjärna, hjärta och själ. Men faktum är att när andra medlemmar försvann så fortsatte ändå musiken att låta som Kebnekajse. T o m på LP-n med afro-låtar hörs det så tydligt att det fortfarande är Kebnekajse som spelar.
Men utan Kenny Håkanssons speciella sätt att spela elgitarr, utan hans mjuka och varma elgitarrton, hans mycket ”svenska” ton, som jag tyckte mej höra redan 1964-65 när Kenny spelade i popbandet T-Boones, så tystnade Kebnekajses musik.
Mats Glenngård, Thomas Netzler och Hassan Bah bildade en ny, sista upplaga av Kebnekajse (med Per Lejring, bl a elpiano och moog, samt Pelle Holm, trummor) som spelade in LP-n ”Vi vandrar vidare” (1978) med Genesis-influerad symfonisk rockmusik. Bandet är Kebnekajse till namnet men inte till musiken. Mats säger själv: ”Det var en avstamp till nåt som nästan inte var Kebne.”
Bengt Eriksson
Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner.
Medlemmar på (och kring) Kebnekajses ”bruna” album, ”III”:
Kenny Håkansson, elgitarr och sång, har efter Kebnekajse spelat med bl a Dag Vag (under artistnamnet Beno Zeno), Bill´s Boogie Band och Lisa Ekdahl. Har också gjort album i eget namn, t ex ”2117 m Above Sea Level” (titeln
syftar på höjden för fjället Kebnekajses högsta topp) och ”Hjärtats gåtbok” (tonsatta dikter av Boye, Karlfeldt och Strindberg), samt producerat en comeback-cd med Bernt Staf. De unga hårdrockarna i Dia Psalma har använt sin gitarridol som studiomusiker.
Pelle Ekman, trummor, gjorde en singel med (hård)rockgruppen Dyngrak och spelar idag 60- och 70-talscovers i hobbybandet Tomas och tomaterna.
Göran Lagerberg, elbas, har efter Kebnekajse varit medlem i Egba och senare Bolon Bata och Grymlings. Efter Kebnetiden också studiomusiker åt bl a Ahmadu Jarr, Hawkey Franzén och Eldkvarn. Spelar idag vid sidan om i ett jazzband och som trio med Stefan Ringbom och Anders Forslund (från Mascots och Fria Proteatern).
Mats Glenngård, fiol, gitarr och mandolin, gjorde ett andra soloalbum och fortsatte som studiomusiker med t ex Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, ABBA, Janne Schaffer, Adolfsson & Falk, Eldkvarn och Ulf Lundell. Har på senare tid spelat lite irländskt med gruppen Green.
Thomas Netzler, elbas, ingick i Happy Boys Band/Bush Band. (Även Rolf Scherrer, gitarrist i första upplagan av Kebnekajse, var med i Happoy Boys Band.) Medverkar också på Dyngraks singel.
Pelle Lindström, sång, munspel och fiol, har gjort en LP i eget namn och varit sångare i Urban Turban. Spelar numera i många grupper och sammanhang – som Wentus Blues Band, Leksandslåt med vänner, Hay-Dukes och Lindströms omoderna trea. Medverkar sommartid också i ”Himlaspelet”, skrivet av Rune Lindström, hans far.
Gunnar Andersson, som spelade trummor på Kebnekajses förra album, avled innan det tredje albumet spelades in.
Ingemar Böcker, elgitarr, har under sin karriär spelat med så olika sorters musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt, Bernt Rosengren, Emil Iwring, Svenssons Peace och Nannie Porres. Ingår idag i jazzklubben Syds husband (Stockholm) och kompar ibland poeten Einar Heckscher (förut i Telefon Paisa).
Hassan Bah, congas, timbaler, congoma (afrikanskt tumpiano), klocka och sång, startade gruppen Happy Boys Band och har senare varit verksam i Finland med Hasse Wallis grupp Afro Line och Piirpauke. Spelar på skivor med Cornelis, Johnny Dyani, Zifa och Eric Bibb.
