Kebnekaise CD häfte Resa mot okänt mål

Ett försök att uftorska Kebnekajse, första etappen:

När den här LP-n från 1971 återutges på cd och somliga hör plattan för första gången och somliga andra återhör den efter upp till 30 år (!) så kommer många öron att öppnas på vid gavel. Men lät Kebnekajse så här? Ja, så här lät Kebnekajse – också.
På sitt första album – med den perfekta titeln ”Resa mot okänt mål” – har Kebnekajse ännu inte upptäckt de svenska folkmelodierna utan är ett högljutt och tufft svenskt rockband. Några referenser kan vara Cream (England), Mountain (USA), November (Sverige) och även Jimi Hendrix (både USA och England).
Engelsk hårdrock, psykedeliska influenser från amerikanska västkusten och svenska texter – men det är inte bara texterna som får Kebnekajses rockmusik att bli svensk. Här finns också, främst i Kenny Håkanssons sätt att spela elgitarr, någonting annat, någonting ospecificerbart, en ton, en stämning, som mina öron inte riktigt kan fånga: någonting svenskt (eller nordiskt).
”Vi spelade inte bluestoner”, säger Kenny.
Då måste det vara det jag hör(de) – eller inte hör(de): ett utrymme som tömdes och fylldes med något annat och nytt. Kebnekajse spelar/de inte elektrisk blues. Märkligt nog var inte Kebnekajses hårdrock baserad på afro-amerikansk musik utan rocken rycktes upp med rötterna och omplanterades i svensk jord – för att se om den kunde ta sej, växa och blomma i Sverige.
Men detta hade jag hört länge, både i Mecki Mark Men och Baby Grand Mothers. I efterhand kan jag t o m inbilla mej att jag hörde eller anade den där ”svenska” tonen och stämningen redan i T-Boones, åtminstone i Kenny Håkanssons elgitarrspel.
Att påstå att Kenny var Kebnekajses hjärna, hjärta och själ är förstås oförskämt. Då blir det inte så mycket kvar till de övriga musikerna (även om lungor också är viktiga kroppsdelar). Men på sätt och vis är det sant.
När Kebnekajse dubblerades framåt 1972, växte till en mer än dubbelt så stor grupp och började spela elektrisk svensk folkrock, var inte samtliga musiker alltid närvarande på konserterna. Ändå ifrågasatte inte publiken att det var Kebnekajse som spelade. Uteblev Kenny någon gång? Har jag svårt att tänka mej – utan Kenny Håkansson var/är Kebnekajse inte Kebnekajse. (1978, innan gruppen helt upplöstes, kom en sista, eftersläntrande LP, ”Vi vandrar vidare”, där Kenny inte finns med. Namnet är fortfarande Kebnekajse – men knappast musiken.)
Väck mej mitt i natten, spela upp en kassett med handfull toner vardera från, säg, tio elgitarrister och jag kan plocka ut Kenny. Direkt!
1964-65 hörde jag första gången Kenny Håkansson spela elgitarr i popbandet T-Boones på Liverpool Club, en pråm vid Norr Mälarstrand i Stockholm. Musiken har växlat, förändrats och utvecklats, men det är samme Kenny Håkansson som mina öron följt genom 70-, 80-, 90- och in på 2000-talet.
Kennys gitarrton är ingen annan än Kennys: tyst, nästan blyg, varm och mjuk. Också när han spelat som mest högljutt har gitarrtonen varit lågmäld, i betydelsen öm och lite vemodig. (”Kennys mamma kommer från Hälsingland”, berättar Pelle Lindström, som blir ordinarie medlem på nästa Kebnekajse-platta. Fast Kenny förnekar att det folkmusikaliskt svenska skulle vara ett arv från mamman.)
”Här börjar resan mot okänt mål…”, sjunger Kenny i titellåten. Men den musikaliska resan, sökandet efter ett okänt mål, inleddes före Kebnekajses debut-LP. Kebnekajse har en musikalisk förhistoria, som är både viktig och spännande.
T-Boones, där alltså Kenny och även Pelle Ekman, trummor, var medlemmar, hämtade låtar från bluesplattor och gjorde egna i – observera följande två ord – någon slags bluesstil. T-Boones försökte inte imitera varken svarta amerikanska bluesartister eller engelska bluesband utan spelade ungefär som om blues varit en musikform från Stockholm, Sverige. Ibland utökades sättningen (sång, elgitarrer, elbas, trummor, munspel, maraccas) med gästande saxofonister.
Så åkte Kenny in i lumpen. Pelle Ekman och Göran Malmberg, elbas, från T-Boones bildade en märklig experimentgrupp – musiken kunde sticka iväg vartsomhelst: pop, jazz, blues – med bl a Slim Notini, piano, Guy Öhrström, gitarr, Bill Öhrström, munspel/congas, och Göran Ramberg, sax. Kenny hoppade in när han hade permis. Gruppen, som nog var namnlös men kallades både (utökade) T-Boones och Slim Notinis grupp, spelade 1966-67 i Harlem på Nalen. Samma musiker (minus Kenny) kompar också Linkin´ Louisiana Peps på hans debut-LP (1968).
Efter lumpen ombildades T-Boones till en trio med
Kenny, Pelle och Göran. STORA högtalare och HÖG volym, lät varken mer eller mindre som en svensk upplaga av Cream. Nu lockades en blyg Kenny Håkansson fram till sångmicken, sjungit hade han inte gjort förut.
Hösten 1967 – när Bella ”Ferlin” Linnarsson bytt av Göran Malmberg på bas, namnet ändrats till Baby Grand Mothers och gruppen börjat spela på den psykedeliska klubben Filips i Stockholm – fortsatte musiken att utvecklas, på längden, djupet och höjden. Det var mest jamlåtar: improviserade psykedeliska sjok som kunde bli i hur långa som helst. Baby Grand Mothers spelade också förband till Jimi Hendrix i Sverige tidigt 1968.
I samband med Filips är det dags att släppa in Anders Lind i handlingen. Anders var en dåtida DJ på Filips. Han var också intresserad av att spela in musik och hade gjort live-inspelningar med Hansson & Karlsson. Från Filips har han bl a inspelningar med Baby Grand Mothers (och Jimmy Carl Black från Mothers Of Invention som extratrummis). Anders Lind skulle senare vara med och starta skivbolaget Silence och bli bolagets ”hustekniker”.
På Filips spelade också gruppen Mecki Mark Men, ledd av organisten/sångaren Mecki Bodemark. När hippiemusikalen ”Hår” sattes upp i Stockholm hösten 1968 anställdes Kenny Håkansson, Pelle Ekman, Pelle Ferlin och Mecki Bodemark som teaterorkester.
Efter musikalen bildade de fyra musikerna en ny upplaga av Mecki Mark Men, som hösten 1969 spelade på Operan i Stockholm i en uppsättning av Lars Johan Werles ”Resan” (också jazzsaxofonisten Tommy Koverholt medverkade). Mecki Mark Men gjorde också en beryktad turné i USA med spelningar på rockfestivaler. (Huvudakter var bl a The Byrds, Sly & The Family Stone och Paul Butterfield.) Deras visum gällde sex veckor, men de stannade i tre månader. De satt fast på hotellrummen, som de inte kunde betala. För att få ihop pengar till skulderna spelade de in en LP, som managern inte lyckades sälja. (Senare, när gruppen var hemma igen, gav svenska Sonet ut LP-n.)
1971 gick Mecki och de tre övriga skilda vägar. Rolf Scherrer kom till på elgitarr och namnet ändrades igen – till Kebnekajse alternativt Kebnekaise (mer om detta strax).
Varje ny grupp eller ombildning var en station på resan mot okänt mål. Hela tiden handlade det om att tänja de musikaliska gränserna och vidga uttrycksmöjligheterna.
Första upplagan av Kebnekajse kan beskrivas som en försvenskad version av Baby Grand Mothers. Nu hade Kenny börjat göra mer struktuerade låtar med svenska texter. ”Ibland kan någonting ligga i luften”, säger han och syftar både på texterna (efter Pugh, Hawkey Franzén och Gärdesfesterna blev det naturligt att använda svenskan som rock- och popspråk) och gruppens namn.
Kenny döpte gruppen. Varifrån kom namnet? Kanske var det inspirerat av gruppen Mountain, men han vet inte. Kebnekajse är ”högst i Sverige och vi spelade ju ganska högt”. (Senare fick en del för sej att namnet Kebnekajse syftade på en annan betydelse av ordet ”hög”.)
Jag, som är löjligt förtjust i trivia och futtiliteter, kan inte låta bli att undra hur gruppnamnet egentligen ska stavas. Gruppen verkar inte ha vetat det, för på skivomslag och etiketter stavas namnet omväxlande Kebnekajse och Kebnekaise. ”Jaså?” säger Kenny. ”Jag har alltid stavat med j. Det ser snyggare ut.” Men fjället, som namnet hämtats från, stavas med i (se t ex Nationalencyclopedin).
Förresten, tycker ni att albumet ”Resa mot okänt mål” låter ovanligt bra för att vara inspelat så tidigt som 1971? Det beror på att Anders Lind, som spelade in, för första gången hade tillgång till en equalizer. Tidigare hade man endast kunnat ändra bas och diskant, nu kunde man också arbeta med mellanregistret. Inspelningen gjordes på sju av bandspelarens åtta kanaler. När inspelningen var klar, så bearbetades varje instrument, i tur och ordning, med equalizern och flyttades över till ett ledigt spår.
”Det var kul”, säger Anders. ”Ett jävla lyft. Framför allt gitarrljudet ändrades dramatiskt.”

Bengt Eriksson
Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”blåa LP”.

Medlemmar i och kring albumet ”Resa mot okänt mål”:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. I början av 70-talet var han flitigt anlitad som studiomusiker på inspelningar med bl a Bernt Staf, John Holm, Pugh Rogefeldt, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Bella Ferlin/Fehrlin, elbas, heter egentligen Bengt Linnarsson (fick smekefternamnet för att han skrev poesi). Innan Baby Grand Mothers/Mecki Mark Men spelade Bella i bl a The Bell Boys och Gå Runt Show, har också varit studiomusiker på inspelningar med t ex Hawkey Franzén och Mikael Ramel. Gick ur Kebnekajse före nästa LP och började börja spela med Opus 3, som bl a kompade Lill Lindfors och Lasse Berghagen.

Rolf Scherrer, elgitarr, var tidigare sångare och gitarrist i Steampacket.

Göran Lagerberg, elbas, kom med i Kebnekajse mellan denna och följande LP. Han hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen (mer om Lagerberg på den andra, ”blåa”, cd-n med Kebnekajse).

Gruppen Homo Sapiens (Pelle Lindström, Thomas Netzler, Mats Glenngård och Gunnar Andersson), som skulle bli medlemmar i Kebnekajse i samband med övergången till svenska folkmelodier, fungerar som kör på ”Resa mot okänt mål”.

Turid Lundquist, sångpoet, fanns i närheten av Homo Sapiens och ett tag var det prat om att de skulle bilda en svensk version av Crosby, Stills, Nash & Young ”med en tjej mitt i alltihopa”. Istället följde Turid med Homo Sapiens till Kebnekajse (också mer om detta på den följande cd-n).